Under andra halvan av 2009 är Sverige ordförandeland i EU. På dagordningen står bland annat en femårsplan för utvecklingen av det så kallade ”området för frihet, säkerhet och rättvisa”. Det handlar om en gemensam europeisk politik kring asylrätt, gräns-kontroll och övervakning samt polisiära och militära insatser. Nätverket Statewatch, som samlar aktivister, forskare, jurister och journalister från 17 länder, har granskat Stockholms-programmet. Deras slutsats: avbryt femårsplanen!
Under Sveriges ordförandeskap i EU ska ett arbetsprogram tas fram för perioden 2009–2014. Stockholmsprogrammet kommer att sätta dagordningen för EU:s säkerhetspolitik. Det är ett område där man redan har slagit in på en farligt auktoritär väg, genom att militarisera gränserna och -tillämpa obligatoriska, latenta övervakningsmetoder, samtidigt som man driver på för en allt aggressivare -försvarspolitik. Under de senaste tio åren har EU utvecklat det så kallade ”området för frihet, säkerhet och rättvisa” – lagar och policys kring polissamarbete, terrorbekämpning, invandring, asylfrågor och gränsbevakning.
Stockholmsprogrammet kommer att bygga vidare på Tampere- och Haagprogrammen, som båda formulerades och antogs utan EU-parlamentets inflytande. Det är EU-fördragen, till exempel Amsterdamfördraget, som utgör basen för lagstiftningen. Men det är femårsplanerna, som just Stockholmsprogrammet, som dikterar hur innehållet i fördragen ska utformas genom att lägga fast ramarna för den framtida politiken.
Införandet av en total övervakning
EU har gått längre än USA i övervakningen av sina medborgare. USA:s ”Patriot Act” har blivit ökänd, medan EU i all tysthet har lagstiftat om att fingeravtryck ska vara obligatoriskt i alla EU-pass, visum och uppehållstillstånd. Det ska också, med hänvisning till brottsbekämpning, vara obligatoriskt att spara all information om tele- och datakommunikation, samt all information om flygpassagerare som reser in till, ut ur och inom Europa. Genom att implementera EU-lagstiftning håller medlemsstaterna på att skapa en osannolikt detaljerad kartläggning av medborgarnas privata och politiska liv, oftast utan möjlighet till demokratisk eller rättslig insyn. Enligt EU:s Framtidsgrupp är detta bara början på en ”digital tsunami” som kommer att revolutionera brottsbekämpningen genom att tillhandahålla enorma mängder information åt polisen och de inre säkerhetstjänsterna. Individens rätt till privatliv inskränks nu på ett ödesdigert sätt.
Samtidigt finansierar EU utvecklingen av en europeisk version av en sorts ”Homeland Security”-industri, som ger europeiska företag miljontals euro i subventioner. Syftet är att hjälpa dessa företag att konkurrera med det amerikanska militärindustriella komplexet på den lukrativa globala marknaden för säkerhetsutrustning och teknologi. Säkerhetsföretagen får i sin tur ett ökat inflytande över EU:s säkerhetspolitik. De närmaste fem åren kan vi förvänta oss EU-ID-kort och befolkningsregister, polisundersökningar av hårddiskar över Internet, övervakningssystem för Internet, satellitövervakning, automatiserade och maskindrivna exit-entrysystem, autonoma målsökningssystem samt riskanalys- och riskprofileringssystem.
Från gränskontroll till social kontroll
Sedan 1970-talet har EU:s medlemsstater, och på senare tid även dess institutioner, fört ett selektivt krig mot invandringen. På 70-talet begränsades möjligheten till arbetskraftsinvandring, vilket under 1990-talet följdes av betydande byråkratiska barriärer för att söka och få asyl. Sedan sent 90-tal har de yttre gränskontrollerna förstärkts och militariserats. Migrationskontrollen har gradvis flyttats ut ur unionen, i form av återtagandeavtal och flyktingförvar utanför EU, samtidigt som byrån för gränskontrollsamarbete, Frontex, patrullerar Medelhavet.
Kriget mot invandringen är selektivt, eftersom EU:s restriktioner riktar sig specifikt mot dem som är på flykt undan fattigdom och förtryck. Industrialiserade länder är ”vitlistade”, medan fattiga länder hamnar på EU:s ”svarta lista” och särskilda kontrollmekanismer sätts in mot deras medborgare. Samtidigt används EU:s snabbt växande och militariserade gränspolis, Frontex, och en rad databaser (SIS, SIS II, Eurodac, VIS), för att ”bekämpa” odokumenterad eller irreguljär migration på global nivå. Arbetskraftsinvandring uppmuntras för högutbildade, i förhoppningen att de ska kunna ersätta EU:s åldrande arbetskraft samtidigt som man skapar sig konkurrensfördelar i den globala ekonomin. Europas papperslösa, som lever och arbetar utan vare sig socialt eller arbetsrättsligt skydd och under ständigt hot om utvisning, utsätts samtidigt för en skamlig exploatering. Deras arbete bidrar till EU:s industrier, i jordbrukssektorn, byggsektorn, i service- och omsorgssektorn, inom städning, i hotell- och restaurangarbete, till och med i privata hushåll.
EU:s ekonomi har sedan länge varit beroende av arbetskraftsinvandrare. Ändå förnekas papperslösa arbetare sina arbetsrättsliga och mänskliga rättigheter, i uppenbar strid med internationella principer i FN:s, ILO:s och EU:s egna konventioner. Medan EU-politiker konsekvent ignorerat och till och med uppmuntrat brott mot de mänskliga rättigheterna, har aktivister uppmärksammat de livsfarliga konsekvenserna av den exkluderande invandrings- och asylpolitiken. En direkt följd av Fästning Europa är mer än tiotusen döda. Att resa världen över för att generera profit inom vissa branscher uppmuntras, men att migrera för att överleva fördöms. Det är den grymma sanningen om den nyliberala globaliseringen.
De institutioner som skapats för att övervaka invandringen till EU växer nu kraftigt. Gränskontrollerna utvecklas till en bredare form av social övervakning, som inte bara riktar sig mot invandrare, utan också mot medborgarna. Flygplatser och yttre gränser förvandlas till polisiära och militära checkpoints, där vem som helst kan utsättas för omfattande undersökningar. Denna typ av infrastruktur utvecklas till en databaserad väv som går från gräns till gräns och som till slut kommer att omsluta hela länder och befolkningar. De närmaste fem åren kan vi vänta oss ”passagerarprofilsystem”, obemannade spionplan som övervakar gränserna, gemensamma EU-avgångar för deportation av flyktingar med flyg, EU-finansierade flyktingförvar och flyktingförläggningar i tredjeland.
Militarisering av säkerheten
EU är inne i ett paradigmskifte vad gäller övervakningen av Europa och världen utanför. Detta är resultatet av ett antal samverkande historiska trender, bland dem den gradvisa utraderingen av gränsen mellan polisiär och militär verksamhet och mellan inre och yttre säkerhet, den utbredda användningen av övervakningsteknologi samt utvecklingen av ett säkerhetsindustriellt komplex, som är den ekonomiska motorn i dessa processer. Det vi nu åser är den politiska ”säkerhetifieringen” av en rad komplexa politikområden, alltifrån mat- och energiförsörjning till sociala och miljörelaterade fenomen som klimatförändringar och migration. Resultatet är att sociala och ekonomiska problem i allt större utsträckning betraktas som säkerhets- eller militära angelägenheter. När världen ter sig farligare riskerar rättsäkerheten att underordnas de medel som kan sättas in för att neutralisera de föreställda hoten. I likhet med NATO försöker EU positionera sig som en global polisiär kraft. Man utvecklar resurser för att kunna intervenera i konfliktzoner, hantera potentiella effekter av klimatförändringar, energikriser, matförsörjningskriser och migration och bekämpa trafficking, terrorism och piratverksamhet till havs. Dessutom intar man samma militära inställning till sociala konflikter och kriser inom Europa. En och samma strategi, att ta kontroll över situationer med våld och intervenera för att neutralisera hot och motstånd, används i övervakningen av toppmöten och protester mot internationella organisationer, i skyddet av kritisk infrastruktur, i krishantering och i katastrofhantering. Det är denna strategi som kommer att sättas in om den ekonomiska krisen leder till ökad social spänning och fler protestyttringar. De närmaste fem åren kan vi därför vänta oss militarisering av polisväsendet, fler EU-styrkor som sätts in i konfliktzoner, krishanteringsoperationer i Afrika och
permanenta EU-militärpatruller i Medelhavet och Atlanten.
Statsapparaten som inte kan hållas ansvarig
När denna politik tas fram och implementeras utvecklas en alltmer sofistikerad inre och yttre säkerhetsapparat inom EU. Den består av polis och olika säkerhetsorganisationer (som polisbyrån EUROPOL, åklagarnas samarbetsorgan EUROJUST och det gemensamma organet för insamling och bearbetning av underrättelseinformation, lägescentralen SitCen), EU-databaser och informationssystem (polis- och tullunderrättelse, belastnings- och asylregister, DNA- och fingeravtrycksregister), paramilitära organisationer som FRONTEX samt en allt större militär kapacitet. Till detta kommer den växande skara av politiker och tjänstemän som utvecklar EU:s gemensamma -regler och policys, och som sällan kan utkrävas ansvar för sina beslut. Med varje förslag om ”harmonisering”, ”interoperabilitet” eller ”överensstämmelser” mellan medlemsstaters lagar och praxis växer denna statsapparat. De närmaste fem åren kan vi därför vänta oss mer makt åt EU:s myndigheter, en sammanlänkning av de nationella polissystemen, ett belastningsregister på EU-nivå och en permanent EU-kommitté för inre säkerhet som får ansvar även för operativa frågor.
Krav på förändring
Den här utvecklingen är inte ett nödvändigt ont. Den säkerhetsorienterade inställningen till sociala och ekonomiska konflikter är ett val. Terrorism och våldsamma konflikter är resultaten av specifika -sociala och ekonomiska orättvisor och av ojämlik fördelning av resurser på global nivå. Att hantera dessa ojämlikheter borde vara prioriterat på alla politiska nivåer och i alla sammanhang. Valet att -hantera sociala konflikter med våld ligger definitivt inte i folkets intresse, vare sig globalt eller nationellt. Vi kräver en förändring av den rådande politiska agendan så att sociala, ekonomiska och mänskliga rättigheter försvaras på nationell och global nivå. Stockholmsprogrammet bryter mot demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Vi kräver därför att antiterrorlagstiftningen och den restriktiva migrationsrätten rivs upp och att ett verkligt demokratiskt politiskt och ekonomiskt system införs. Vi uppmanar alla att engagera sig i diskussionen om Stockholmsprogrammet, att skaffa och sprida kunskap om dess innehåll och att försvara frihet och demokrati gentemot det övervakningssamhälle som EU håller på att utvecklas till.
Översättning: Rebecca Selberg & Niklas Selberg
Original: http://stockholm.noblogs.org/post/2009/04/15/ecln-statement-on-the-eu-s-stockholm-programme