EU har aldrig varit bra på frågor som rör integritet och beslutar hela tiden om fler integritetskränkare. Nu kommer det ännu en – det näst intill okända Stockholmsprogrammet som är EU-kommissionens slutgiltiga förslag om riktlinjer för närmare polissamarbeten, gränskontroll, internet, straffrätt, civilrätt och visumregler. Men vad kommer det innebära för integriteten? Hur stor övervakning och kontroll vill vi egentligen ha?
Sen elfte september har det blivit allt mer intressant med en gemensam inrikespolitik i EU. Synbara fenomen är sammanflätandet av inre- och yttre säkerhet, en sammanslagning av polisiära myndigheter, underrättelsearbete och förenklat datautbyte. På den tekniska nivån ställs vi inför nya digitala övervakningskameror, satellitbevakning, biometrik, programvara för avancerade databassökningar och nya bredbandsnätverk för att hantera denna flod av digital information. Standarisering av "terrorlagstifning", datalagring, utökning av redan existerande databaser och större tillgång, gränsöverskridande polissamarbeten vid stora sportevenemang eller politiska massprotester, "gränshantering", fingeravtryck vid ansökan om EU-visa, från 2009 nya biometriska uppgifter i pass- och idkort, utvecklandet av säkerhetsforskning, samarbete i brottsfrågor och för poliser utomlands etc. Man ska också införa ett europeiskt befolkningsregister, gränsöverskridande online-granskningar, ökad kontroll över internet, satellitövervakning, software-baserade "riskanalyser" och "e-borders".
Under Tammerforsprogrammet under det finska ordförandeskapet 1999 handlade det om skapa gemensamma institutioner och gemensamma databaser. Man satte även igång arbetsgrupper som skulle lägga fram förslag på hur datauppgifter skulle kunna kopplas samman. Allt för att bättre "hantera migrationsflöden", "internationell terrorism" och "våldsam politisk aktivism". 2004 i Haag lade man fram en plan för ytterligare tillgänglighet, det vill säga utbyte av uppgifter ur olika databaser, kom att bli den vägledande principen. Och många av riktlinjerna från 2004 har redan införts i flertalet EU:s medlemsländer, däribland datalagring – i Sverige mer känt som FRA-lagen som var ett tydligt direktiv från EU och inte den svenska riksdagen och regeringen.
Man kommer öka användningen av teknik som UAV:er (Unmanned Arial Vehicle) som kan beskrivas som en förarlös flygande maskin med en radiolänk och markförare. Markföraren eller operatören har ständig ögonkontakt och/eller radiokontakt med UAV:en. Den är ofta utrustad med en videokamera, IR-kamera och stillbildskamera. Bilderna överförs och visas direkt på en skärm hos operatören. Dessa har redan börjat användas vid stora demonstrationer och för att övervaka vissa "problemdistrikt" som vissa förorter enligt den tyska organisationen Gipfelsoli.
Gränsorganisationen Frontex kommer att få extra resurser och befogenheter samt kompletteras med övervakningssystemet Eurosur med en satsning på biometriskt teknologi med scanning av fingeravtryck och regnbågshinnan. Expertteam kommer att hjälpa EU:s länder att bekämpa migrationsflöden, man satsar också på forskning som förutser migrationsflöden och som forskar på olika övervakningstekniker. Det är ett tydligt brott mot de mänskliga rättigheterna där det tydligt står i Genèvekonventionen att alla har rätt att söka asyl, vilket Human Rights Watch, Amnesty International och UNHCR kritiserar hårt redan tidigare.
Andra organ som också får mer befogenheter och resurser är Europol och paramilitära EGF (European Gendarmerie Force). EGF har till uppgift att garantera den offentliga ordningen, bemöta oroligheter och uppror, samla in underrättelseinformation och skydda egendom i konfliktområden.
Samtidigt kommer Medlemsländernas utrikespolitik mer och mer bestämmas av EU, det vill säga uppifrån där medlemsländerna tvingas lyda och befogenheter kommer att flyttas från nationell nivå till EU-nivå.
Det finns själ att vara orolig över utvecklingen. EU har haft dåligt integritetsperspektiv och bristande kunnande och förståelse om dessa frågor tidigare. De flesta politiker som "verkar" vara intresserade av dessa frågor verkar främst vara intresserade att fiska röster, eller så gör de tafatta försök med att övertyga oss om att det är helt ofarligt. Men hur ofarligt är ökad övervakning, kontroll och militarisering egentligen? Allt kan ju trots allt missbrukas och faktum är att alla stater som någonsin haft stor kontroll över medborgarna eller haft den önskan faktiskt har varit fascistiska.
Samtidigt är Stockholmsprogrammet helt okänt där besluten fattas bakom stängda dörrar. Har inte vi som medborgare rätt att veta vad som beslutas och ta del av diskussionen om det? Men diskussionen är näst intill obefintlig, undantaget ett par få engagerade gräsrötter på internet trots att det kommer att påverka oss medborgare i högsta grad. Att vi inte har en diskussion eller ens får information om vad som beslutas är ett demokratiskt problem som EU alltid har haft.
Frågor som vi inte har fått svar på än och som överhuvudtaget inte diskuteras är:
Har man tagit hänsyn till integriteten när man lade fram förslaget? Det verkar inte så.
Kan det som beslutas missbrukas? Hur motiverar man den ökade övervakningen? Vad ska vi med UAV:er och satelliter till? Varför behöver vi ökad internetövervakning som drabbar alla?
Vi har idag redan 73 terrorlagar i EU och det fortsätter att komma flera. Behöver vi verkligen flera? Ska vi inte utreda hur effektiva de tidigare varit och vad de har haft för effekt först och hur negativa dessa varit för den personliga integriteten? Ska våra gränser vara militariserade och i så fall, hur mycket? Vad leder militariserade gränser till? Ska problem som våld och oroligheter verkligen lösas med ökad kontrollering och militarisering? Hur stor makt och inflytande ska EU och dess olika organ ha? Vad händer när befogenheter flyttar utomlands?
Och slutligen: vad är det för "hot" de egentligen ser som är så allvarliga att det leder till sådana förslag som i Stockholmsprigrammet?
Det är frågor vi behöver få svar på och framför allt behöver vi en diskussion om. Det finns goda skäl till att agera nu innan det blir försent för förslaget ska diskuteras vidare i Sverige i sommar, mellan den 15 -17 juli i Stockholm, under det svenska EU-ordförandeskapet. Det slutgiltiga beslutet tas i Bryssel mellan den 30 november och första december i år. Så det är viktigt att få fram en debatt om detta innan förslaget antas.
Source: http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/18/stockholmsprogrammet-annu-en-integritetskrankare